´

Ibland har man tur med sina grannar. Det har jag, hemma alltså. På Trollbäcksvägen träffade jag "bästa grannen" och det är en härlig, ärlig vänskap vi har min fd granne och jag. Igår ringde hon mig och det var sååå skönt att höra hennes röst. I Krusboda har jag också bra grannar, fast jag har inte hunnit lära känna dom så mycket, vi bodde ju bara där 3 mån innan vi åkte hit.
När vi skulle sova här vår första natt gick elen, men bara i vår lägenhet och Eric sprang ut för att starta upp det hela. Vi pratade i trapphuset och plötsligt öppnas dörr 401, mitt emot oss. Ut sticker ett grånat huvud, en liten kropp och en mansröst säger: "Jag tyckte jag hörde någon prata svenska" (fast på spanska) "ja, jo" svarar Eric och fortsätter "Hej Eric heter jag, elen gick så jag skulle fixa det" Jag presenterar mig också och det visar sig att Don Carlos är (var) läkare och han bodde i Sverige några år på 70 och 80 talet efter kuppen och läste då mycket svenska för att kunna jobba där. Nu har han bott här länge och glömt en del, men han förstår lite fortfarande. Så nu har vi nån att hälsa på :-) men han är inte riktigt i klass med "Bästa grannen" precis...

Plötsigt igår så såg jag våra nya grannar, döm om min förvåning men där stod de. Tre stycken, på bilden syns bara Brunte, de andra två ville inte vara med på kort :-)